Varje år håller Göteborgs Fotbollförbunds domarkommitté en lokal domarkonferens där riktlinjer för det kommande verksamhetsåret skissas upp tillsammans med coacherna. Vart tredje år hålls denna konferens någonstans utomlands. Den här gången gick det hela av stapeln i Istanbul, Turkiets största stad, bubblande och sjudande av liv och människor, precis på gränsen mellan Europa och Asien. Undertecknad var med i egenskap av klubbens representant i domarkommittén och fick genom denna resa också en unik inblick i vardagen för en domare i Istanbul.
Till att börja med så kan det inte nog understrykas att relationen mellan svenskar och Istanbul är gammal och traditionsrik. Istanbul, eller Miklagård (Miklagarðr, sammansättning av fornnordiskans mikla, mykil, ”mycken”, ”stor” och gård, ”handelsplats”; ”den stora staden”) som vikingarna en gång kallade staden, håller bland annat den äldsta svenska statliga egendomen utomlands, det Svenska Palatset, vars tomt köptes in redan 1757. Det var därför med stor glädje som GFF DK tog emot den inbjudan från Istanbuls dito som gjorde det möjligt att resa så långt så billigt. Inbjudan är också en följd av det faktum att domare från Istanbul, genom domarklubbens samarbetspartner Tournaments Abroad (http://tournamentsabroad.weebly.com/) fått möjlighet att komma till Gothia Cup för att döma fotboll – ett samarbete som initierats av GIFDK.
Det är naturligtvis ofrånkomligt att i en kommun med 14 miljoner invånare i ett land där fotbollen är mer eller mindre religion behövs många fotbollsdomare – I Istanbul finns över 560 distriktsdomare fördelat över en relativt bred seriepyramid. Dessa domare har obligatorisk teoretisk utbildning en gång per vecka, detta i de lokaler som utav det turkiska fotbollförbundets president skänkts gemensamt till Istanbuls fotbollförbunds domarkommitté och Istanbuls Fotbolldomarklubb. I direkt anslutning till dessa lokaler finns också en enklare friidrottsanläggning. Denna ägs och förvaltas av Istanbuls motsvarighet till Göteborgs Stads Park och Fritidsförvaltning och är öppen för allmänheten. Den fylls varje morgon med människor som vill ta en power walk eller en löprunda på dess löparbana och varje torsdag fylls den till bredden av fotbollsdomare som genomför fysträning, även denna obligatorisk. Samtliga förbundsdomare är även skyldiga att redogöra för ytterligare ett fyspass per vecka, detta kan dock hållas på valfri plats.
En domare i Istanbul stöps alltså väldigt hårt i den gemensamma formen och drillas noga i grupp. Tyvärr är det lite sämre på individnivå då bristen på bra domarobservatörer gör att observationerna kan bli fåtaliga och att genomgångarna efter match kan bli väldigt korta. Detta gör tyvärr också att genomgångarna inte alltid ger så mycket till den enskilde – något som gäller även på högsta nivå, enligt vår tolk. Att se detta med egna ögon ger också lite perspektiv till hur vi själva har det på hemmaplan. Det är lätt att ibland tycka att saker inte fungerar riktigt som de skall när det gäller matchning, coachning och observationer men överlag har vi i Sverige och Göteborg en väldigt väl fungerande organisation, inte minst ur ett rent demokratiskt perspektiv. Antagligen är det också därför som den svenske domaren i allmänhet har en aura av proffessionalism runt sig och det är nog också därför man som svensk domare eller del av domarorganisationen möts med stor respekt utomlands, något jag upplevt vid ett flertal tillfällen.
För att bli domare i Turkiet måste man genomgå ett år som domaraspirant. I Istanbul tog man i år in 400 aspiranter. Dessa anses inte vara domare utan testar bara. De är således inte heller medlemmar i klubben. För att kunna bli domare måste man tala god turkiska, vara ostraffad såväl civilt som idrottsligt samt vara minst 177 cm lång. Efter 10 matcher som HD och 20 som AD är man sedan välkommen att genomföra löptest och när det är avklarat får man genomgå ett skriftligt prov. Efter att även detta är avklarat får man sitt distriktsdomarmärke och får börja döma U-19 upp till division 5. Distriktsdomarna är inte rankade internt på pappret och får sina matcher av den lokala domarkommittén i samband med onsdagsträffarna. Efter 5 år kan man få chansen att bli vad som i Sverige motsvaras av regiondomarna. För att alls kunna komma i fråga måste man då behärska ett av följande tre språk: engelska, franska eller tyska. Man förväntas också ha genomfört 40 uppdrag spritt den senaste säsongen. Denna är 46 veckor lång. Istanbul har idag 120 regiondomare. Efter ytterligare ett par år har man då möjlighet att bli nationell domare och döma division och uppåt. Istanbul har c:a 100 domare av denna kaliber. De turkiska domarna förväntas, oavsett vilken nivå de dömer på, hålla en nivå av still och profil som vi svenska somare kanske är något ovana vid. Det innebär bl.a. att alla domare förväntas komma till arenan i kostym, helst mörk, vara kortklippta och med rakat eller väl ansat skägg samt ha ordning och reda i sin väska. Detta kontrolleras slumpmässigt av ett tiotal personer – hittills har ingen blivit anmäld för att ha fallit utanför ramen. De turkiska domarna förväntas också kalla äldre och högre rankade kollegor för Hodja, “Magistern”.
För att få matcher att döma i Istanbul är det obligatoriskt att vara medlem i sin domarklubb. Medlemsavgiften är c:a 30 TL plus 5% av intjänat arvode föregående säsong. För dessa pengar får domarna, förutom tillgång till teoretisk och praktisk utbildning, även all utrustning de behöver för kommande säsong. Man får också en kostym med klubbens emblem samt att klubben vid säsongens slut står för en veckas gemensam resa tillsammans med respektive familjer. En sådan sammanhållning är naturligtvis helt fantastisk för en klubbordförande att höra talas om och jag kan inte mer än beundra detta härliga förhållningssätt till gemenskapen och andan.
De flesta turkiska klubbar längre ned i seriesystemet finansieras av en person, oftast klubbens ordförande. Den turkiska fotbollen är relativt fattig och anläggningar och domarrum håller en kvalitet som är därefter, allt som oftast saknas t.ex. dusch eller åtminstone varmt vatten. Dock börjar fler och fler planer att få konstgräs vilket naturligtvis höjt kvaliteten på spelet och planerna på ett markant sätt. Arvoden betalas på distriktsnivå ut av staten, via den lokala domarkommittén som i sin tur betalar ut domarnas arvoden på månatlig basis. AD används i samtliga matcher från P-15 och uppåt. Dock skall det i varje match från 11-åringar och uppåt finnas en person som skall bistå domaren på olika sätt. Denne tar bland annat in målvakten och en utespelare från varje lag till domarrummet för granskning av dräktfärger. Vederbörande är också ansvarig för att ta in laguppställningar, rapportera resultat, se till att spelplanen är snygg och spelbar, ta in bollar innan match etc.
I samband med att konferensen avslutades med en middag tillsammans med våra turkiska värdar fick GFF DK och GIFDK gemensamt ett erbjudande om att skicka ner ett domarteam till Istanbul för att döma utbytesmatcher. Representanter för DK och GIFDK kommer under våren att ta fram en skiss på hur ett sådant utbyte kan utformas.
Slutligen vill jag också nämna att fotbollen inte bara leder till förbrödring, den kan också leda till förkovring. Efter att den relativt lilla delegation domare från Istanbul kommit hem från Gothia Cup och berättat om sina erfarenheter berättade även förbundet för sina domare att det står varje enskild domare fritt att söka möjligheten att få åka till Göteborg och Gothia Cup för att döma, dock med det baskravet att man klarar av det engelska språket. Resultatet av detta har blivit att 400 (!) domare från Istanbul har satt sig i skolbänken för att studera det engelska språket. Tänk vad en liten domarklubb från Göteborg kan åstadkomma med med hjälp av lite ambitioner och tillräckligt stöd av sina medlemmar.
